Steg 1: råpoängen
Varje IQ-test börjar med en råpoäng: antalet uppgifter du har svarat rätt på, ibland med bonuspoäng för snabbhet. En råpoäng betyder ingenting i sig. Arton rätt av tjugofem kan vara utmärkt på ett svårt test och vanligt på ett lätt.
Reglerna för råpoängen spelar också roll. På test med tidsgräns räknas en uppgift som är obesvarad när tiden går ut som fel. En del moderna test går längre och viktar uppgifterna efter svårighetsgrad med hjälp av item response theory: att lösa en svår uppgift räknas då mer än att lösa en lätt, och två personer med samma antal rätt kan få något olika resultat. I båda fallen är råpoängen bara ingångsvärdet; IQ-värdet kommer i nästa steg.
Steg 2: formeln för avvikelse-IQ
För att en råpoäng ska betyda något jämförs den med råpoängen i en normgrupp av människor i din ålder. Två tal beskriver den gruppen: medelvärdet och standardavvikelsen (SD). Din position uttrycks som ett z-värde:
z = (din råpoäng − medelvärdet i din åldersgrupp) ÷ SD i din åldersgrupp
Z-värdet placeras sedan på IQ-skalan:
IQ = 100 + 15 × z
Ett räkneexempel: anta att vuxna mellan 35 och 44 år i genomsnitt har 14 rätt av 25, med en SD på 4. Får du 18 är ditt z (18 − 14) ÷ 4 = 1,0 och ditt IQ 100 + 15 × 1,0 = 115. Får du 10 är z −1,0, alltså IQ 85. I praktiken använder förlagen omräkningstabeller i stället för själva formeln, eftersom verkliga poängfördelningar inte är helt normala, men logiken är densamma. Metoden, som David Wechsler införde 1939, kallas avvikelse-IQ.
Steg 3: normer och åldersgrupper
Ett resultat är inte bättre än sin normgrupp. Kliniska test som WAIS-5 och Stanford-Binet 5 är normerade på ungefär 2 000 personer eller fler, utvalda så att de motsvarar befolkningen i fråga om ålder, kön, etnicitet, region och utbildning. Vuxna delas in i åldersgrupper på några år vardera, så att du jämförs med din egen generation.
Normer åldras också. Råpoängen steg i många länder med omkring 3 IQ-poäng per decennium under 1900-talet (Flynneffekten), så ett test som normerades för 20 år sedan ger resultat som är flera poäng för höga. Därför normerar förlagen om sina test vart 10:e till 20:e år.
Räknare: från IQ till percentil
Skriv in ett IQ-resultat på den vanliga skalan (medelvärde 100, SD 15) för att se vilken percentil det motsvarar. Räknaren använder samma normalfördelning som kurvan ovan; den mäter ingenting och visar bara hur sällsynt ett resultat är på den skalan.
Den gamla formeln: mental ålder ÷ ålder × 100
Tidiga test använde kvot-IQ: mental ålder delad med kronologisk ålder, gånger 100. En 10-åring som presterade som en genomsnittlig 12-åring fick 120. Formeln fungerade dåligt för vuxna, vars mentala ålder slutar stiga i de sena tonåren, och den gav olika spridning i resultaten vid olika åldrar. Den lever bara kvar i ordet "kvot" och i gamla uppgifter om mycket höga resultat i barndomen.
Mätfel: standardmätfelet och konfidensintervall
Inget test mäter perfekt. Standardmätfelet (SEM) uppskattar hur långt från ditt sanna resultat ett uppmätt resultat sannolikt ligger. Det beror på testets reliabilitet (r):
SEM = 15 × √(1 − r)
- Ett fullständigt kliniskt testbatteri, med en reliabilitet för helskalan på omkring 0,96 till 0,98, har ett SEM på omkring 2 till 3 poäng.
- Ett kort test med r = 0,90 har ett SEM på omkring 4,7 poäng.
Ett 95-procentigt konfidensintervall är ungefär resultatet ± 1,96 SEM: omkring ±4 till ±6 poäng för ett kliniskt test och omkring ±9 för ett kort. Ett uppmätt 113 på ett kort test betyder alltså "troligen mellan 104 och 122". Seriösa rapporter anger det här intervallet. Om ett test ger dig ett enda tal utan intervall döljer det osäkerheten; den försvinner inte.
Hur ett helskale-IQ vägs samman av deltest
Kliniska testbatterier har 10 deltest eller fler. Varje råpoäng på ett deltest räknas om till en skalpoäng med medelvärdet 10 och SD 3, skalpoängen summeras inom varje område, och summorna räknas om till indexpoäng och ett helskale-IQ, alla på skalan med 100 och 15. Våra test följer samma avvikelselogik, med preliminära normer som justeras allteftersom data kommer in; alla detaljer finns på vår metodiksida.
Källor
Wechsler, D. The Measurement of Adult Intelligence. Williams and Wilkins, 1939.
Wechsler, D. WAIS-IV Technical and Interpretive Manual. Pearson, 2008.
Flynn, J. R. "Massive IQ gains in 14 nations: what IQ tests really measure". Psychological Bulletin, 1987.
American Educational Research Association et al. Standards for Educational and Psychological Testing. AERA, 2014.
Vanliga frågor
Hur beräknas IQ?
Din råpoäng jämförs med en normgrupp av människor i din ålder. Skillnaden mot deras medelvärde, i standardavvikelser (z), räknas om med IQ = 100 + 15 × z.
Hur mäts IQ?
Med ett standardiserat test av slutledningsförmåga, verbal förmåga, arbetsminne och bearbetningshastighet, som ges under fasta villkor och poängsätts mot åldersnormer. Kliniska test tar ungefär 45 till 90 minuter hos en psykolog.
Hur poängsätts ett IQ-test?
Rätta svar ger en råpoäng, som räknas om till en skalpoäng med normtabeller för din ålder. Fullständiga testbatterier väger samman deltestens skalpoäng till indexpoäng och ett helskale-IQ.
Hur fastställs IQ hos vuxna?
På samma sätt som hos barn, men mot vuxennormer som är indelade i åldersgrupper, så att en 60-åring jämförs med andra människor omkring 60. Test som WAIS-5 täcker åldrarna 16 till 90.
Hur fungerar IQ-test?
De ger uppgifter med stigande svårighetsgrad inom flera områden, räknar hur många du löser och rangordnar den prestationen mot ett representativt urval av din åldersgrupp. Placeringen uttrycks på en skala med medelvärdet 100 och SD 15.
Vad mäter IQ egentligen?
Framför allt allmän slutledningsförmåga: den gemensamma faktorn bakom prestationer på mycket olika tankeuppgifter. Det mäter inte kunskap inom ett visst område, kreativitet eller personlighet.
Mäter IQ intelligens?
Det mäter en viktig del av den: den allmänna förmågan att resonera och lära som psykologer kallar g. Många förmågor som människor förknippar med intelligens, som visdom eller social insikt, ligger utanför dess räckvidd.